Klockan är halv tre på natten. Jag sitter på kanten av en obekväm soffa i ett sjukhusrum med armbågarna i knät och pannan vilande i ena handen. Käkarna är spända, huvudet värker. Några decimeter ifrån mig står en sjukhussäng. I sängen ligger vår yngsta dotter. Igår genomgick hon den sista i raden av planerade operationer som styrt våra liv de senaste åtta åren. Den tjugoandra? Jag minns inte riktigt. Det är mörkt i rummet och endast dioderna på morfinpumparna lyser. Allt känns som i en dimma. Hon somnar korta stunder. Vaknar. Gråter. Somnar om. Jag håller hennes hand och försöker vara stark. Jag öppnar min verktygslåda med de meditationstekniker jag lärt mig genom åren. Tar några djupa andetag och försöker få spänningarna att ge vika. Ett andetag i sänder. Inte längre fram än så. Värken i käken släpper en aning. Jag andas in, jag andas ut.
Att finna ro i stunder av stress ett barn som är sjukt, jobbet som brer ut sig, något som hänt i familjen ger oss kraft att ta hand om oss själva och varandra. Att kunna tysta den tjattrande apan i huvudet och pausa flödet av tankar; att vara här och nu, skänker oss lugn och välbehövlig vila. Viloläge visar hur vi kan gå till väga. Här varvas övningar och personliga texter med förklarande och fördjupande avsnitt.
