I en berömd dikt i Det ondas blommor ser Charles Baudelaire poeten som en albatross: i flykt fri och majestätisk, men nedtvingad på däck av illasinnade sjömän en klumpig koloss med överdimensionerade vingar. I jordens “exil” — vardagen — är han oförmögen att leva.
För Kjell Espmark har denna dikt ännu en innebörd. Han väljer att se den som en bild för författarens dubbla roller: som skapande konstnär, fri i flykten; och som den som ska försöka förklara sitt eget verk: en klunsig, markbunden fågel.
Kjell Espmark har i hela sitt liv varit både den skapande konstnären och kommentatorn, poeten och romanförfattaren å ena sidan, och litteraturhistorikern å den andra. I denna essäsamling närmar han sig detta ämne från många håll. Han ger oss värdefulla inblickar i vad som gett honom impulser som författare, både till den stora romansviten Glömskans tid, och till bland annat den senaste kritikerrosade diktsamlingen Vintergata, hundra dikter där döda talar till oss från årtusendens himmel. Han resonerar i vad som både går förlorat och vad som uppstår i översättningen av en dikt. Han gör skarpsinniga analyser av de rollspel som både författare och litteraturhistoriker kan ägna sig åt, inte minst stora namn som E.N. Tigerstedt och Verner von Heidenstam — och Lars Gyllensten, vars intrigerande under Svenska akademiens så kallade Rushdieaffär Kjell Espmark ger en avslöjande skildring av.
Dessa 25 essäer och tal ger en rik bild av den skapande konstnären Kjell Espmark — lika fri i flykten både som författare som kommentator.
