Det är inte helt ovanligt att människor ser naturen som något vilt att tämja. De hänvisar gärna till ekonomiska resonemang och betonar människans självständighet och uppfinningsrikedom. Andra betraktar naturen som urkällan till kunskap och vill foga sig efter den. De betonar kunskapens och tillväxtens begränsningar och framhåller etiska och estetiska idéer.
I den här essän behandlar filosofidocenten och författaren Thomas Anderberg sådana moraliska och politiska dilemman som följer på miljöomvandlingar och ställer dessa två uppfattningar mot varandra. Perspektivet är inte huvudsakligen idéhistoriskt; när rötter grävs upp är det inte för att se vem som en gång planterat trädgården — syftet är att undersöka jordmånen som gjort det möjligt för vissa idéer att få fäste. Särskilt granskas sambandet mellan miljöförstöring och överbefolkning, miljöetik och naturestetik, miljöfundamentism och kulturaspekter, samhällsmoral och privatmoral.
Thomas Anderberg (1956–2013) var musik— och litteraturkritiker på DN, författare och professor i praktisk filosofi vid Uppsala universitet. Han debuterade 1987 med romanen Den nya ordningen och gav därefter ut flertalet böcker inom såväl den skönlitterära som den facklitterära genren.
